Jag vaknade och var trött, åt och blev mätt, tränade och fick träningsvärk, gick utan jacka och blev kall, cyklade i regn och blev våt, pluggade och tyckte det var svårt. Ja, det är förvånansvärt att följden av att träna är träningsvärk, och att det tar tid och tankebry att läsa på universitetet.
Jag går varje kväll och lägger mig trött av att ha varit vaken och sover tills jag vaknar.
När det är måndag längtar jag tills det är torsdag, när det är torsdag läntar jag tills det är i morgon, och när lördagen avlöser fredagen ser jag framemot söndagen, och på söndagen ska det bli skönt med måndag. Det finns bara två bra dagar i veckan, tisdag och onsdag, de dagar jag glömmer bort att jag lever och det inte finns något att längta efter.
Det är jobbigt att vara jag, så himla jobbigt. Jag börjar ana att jag är mänsklig och att följderna av detta är katastrofala.
Jag önskar att något så där riktigt tvkul kommer hända någon dag. Ja, kanske att jag glömt att boka tvättid och tar de där sista trosorna med string och inte förrän halva dagen gått upptäcker jag att dom är ut och in och bak och fram. Är det inte då man ska önska sig något?
