Låtar är som parfymer. Som portaler till världar. Me and Bobby Mcgee. Jag är 12, kanske 13, år. Mamma hade övertalat mig
att måla mina väggar i terrakotta. Men egentligen var de gammelrosa. Det är vår
eller sommar. Varje morgon lyssnade jag på Mamas and the Papas. Jag sov med
öppet fönster och jag brukade sitta på taket. Mest för att det gick och för att
det fick det att killas i magen. Låten, min syster hade förstört min cdspelare,
så jag hade en gammal Sony vinylspelare och en massa vinyler. De flesta var
mest skum progg och en del Jethro Tull-skivor jag fått av min plastpappa.
Skivor som lät som man hällt cornflakes på innan de spelades. Men så mycket
musik, så mycket mer än Beatles och disco.
Cykel med pakethållare både fram och bak. OCD och tre cm mellan alla galgar
i min garderob. Jag tänkte ha ett gammalt nattlinne sista dagen i skolan, men
kom till förnuft. Jag kände mig så fin.
Den gamla Chinomkameran och Emmas randiga tröjor i marinblått och vitt.
Riktig film.
1 liter mjukglass för 15 kr. Johan Nilssons långa hår.
Etttusen gitarrer och sena kvällar.
Jeff Buckley. Kasettband.
Jimi Hendrix.
Full Metal Jacket, Plutonen.
De sista heltäckningsmattorna. Rester från våra föräldrar.
Min första kärlek.
Inga Ipods, mobiltelefoner eller busskort. Sista sommaren problemfri, men
första sommaren av eget liv. Det är denna sommar som räknas som högsta
punkten. Jag skulle vilja gå tillbaka. En stund. Jag kan sakna cykelstigar så
mycket.
Jag skrev ditt namn med en liter mjukglass barfota i regnet.
Jag sov med öppet fönster och fördraget myggnät.
Jag sov.
Så många gånger jag inte visste längre än nu.
Då. Så.
Alla dessa små prickar
att plocka. Nålhuvuden på en karta.
Vem kunde ana jordens
storhet när skolan låg i en förort.
Jag tänkte som bäst på
cykelstigar.
Var jag kvar på högsta
punkten för länge?! Jag svimmar och det mina minnen inte fångar får falla för
gott.
