Det går inte att "prata" om ångest, det som går är öppna munnen och låta det rinna ut, klökas, äcklas ut sörjan. Detta med fördel på toa och inte till bords. Jag har en skräck för bord, bord samlar människor i en obekväm formation, stirrandes, och kommer med regler och konstlat uppförande. Över ett bord fattas beslut, oavsett tyngd, ett beslut. Ingenting och ingen tid får flöda naturligt till bords.
När problem inte längre går att formulera till ord, när det inte går att tugga känslor, då blir de till ångest. Gas, och det vill ingen prata om. Gas. Grön gas. Giftig gas och ingen kan eller vill försöka andas i din närhet. Inga fridykare, inga brandmän. Då går man till sjukhuset. Blir avgiftad, får bromsmediciner. Men man blir aldrig frisk. Det kommer i skov, och jag vet egentligen inte om hastigheten går att kontrollera med någon broms, fartkamera eller lag. Det är bara se till att inte bli tagen, och försöka leva som brottsling och polis på samma gång.
