Jag är så djävulens, djävulens rädd att bli sjuk igen. Alltid frysa, inte kunna äta, hjärtklappningen. Den där förbannade hjärtklappningen, som om någon ryste din torso varenda vaken timme. Och tomheten, stirrandet och den totala koncentrationen på att det inte ska tippa över. Värst är det när paniken håller på att bryta ut, precis innan 10. Vid 8 är det värst, då vet man att man är så nära fullvärdig 10-kaos och död och att man med hela livet måste göra motstånd för att inte drunkna där du doppar tårna.
Manin, och en hjärna som pratar i tio röster. Med varandra, alla i tondöv kör till mig, jag till dem. Det bråkas, det diskuteras, det löses kluriga gåtor och det bes så snällt om tystad när det är dags att sova, men just de här tjackade grannarna sänker inte volymen hur mycket jag än slår i taket. Ibland har de ansikten ibland är det gas. Det produceras, papper på papper, det motioneras, fest, städa och det evigt, överdrivna, berusade formulerandet. Allt måste komma till uttryck, allt är av vikt. Allt är skitviktigt. Varenda sinnesförnimmelse som rinner på insidan fångas upp i en skål. Det är som det ständigt droppar från taket och jag byter spann på spann. Det är ju ett jävligt stort hål i taket. Allt sparas, dricks ur, ger näring.
Detta är inte nu, nu är det bara små vågor. Tämligen rogivande vågor.
Jobbigaste tillståndet är när kropp och själ delar sig. En spöklik känsla, som att hemsöka sin egen kropp. Jag har ett behov av att skilja "mig själv" från kroppen, det som är jag, essensen. Själen vill inte förpackas i något så primitivt som hud, grisrosa, smustig, fräknig, åldrande hud. Kroppen är själens hem. Jag vill inte ha en hemlös själ. Jag är alltid i mitt huvud och det är nog därför stunderna av kroppslig ångest blir överdrivet påtagliga. När stunderna av ångest legat tätt under en längre period sker delningen, klyvningen. Jag hatar den. Jag kommer inte förlåta livet om jag blir sjuk igen.
Behövde jag verkligen påminna mig själv om det här? Vad försöker jag?
Doppa inte tårna där ingen simmar.
